Slut

Hemma igen sedan en vecka. Varmt. Kompisar. Familj. Arbetslöshet.
- Men vi är jävligt peppade på Japan nästa säsong.


Tack för att ni läste och kommenterade.

Banff, och Sebastians födelsedag

Vi kom till Banff i tisdags kväll och kunde snabbt konstatera att staden är snäppet vassare än Blairmore. Affärer, caféer, vilda djur, vackra berg var man än tittar och kanske framförallt massa folk som rör sig på gatorna. Banff är helt enkelt allt som Blairmore inte var. Första morgonen när vi gick ut och skulle promenera ner till stan stod det ett par rådjur mitt i vägen. Igår morse såg vi 3-4 älgar (elk) utanför fönstret när vi skulle äta frukost. Vi gick ut för att ta lite bilder på dem och fick se runt 15 mer. Det verkar som att de ofta rör sig i flock till skillnad från våra älgar, är lite mindre och har annorlunda horn, så det finns en del skillnader. De har "moose" här också som ska vara betydligt större men någon sådan har vi inte sett än.
Planen var från början att hitta ett jobb här under de tre veckorna vi har kvar. Tyvärr kräver många arbetsgivare att man ska binda sig för hela sommaren så i stället jobbar vi som volontärer på ett hostel. Fyra timmar per dag så får vi boende värt 30 dollar och behöver bara betala maten.
Idag fyller jag år så vi tog ledigt från volontärandet och tog en rejäl sovmorgon. Efteråt åt vi en lugn och rejäl frukost. Sedan tog vi oss till Banffs övre varma källor. Spenderade två timmar omväxlande i 40 graders vatten och 5 grader luft - väldigt avslappnande. Toppade med gratis pasta sponsrad av en slags nationalparksorganisation. Jag antar att de har hittat ett sätt att nå ut till ungdomar med vad de nu har för budkskap. Avslutade med lite nachos och en öl hemma på rummet. Sammantaget en riktigt slapp och sjysst födelsedag.

Sebastian

Slutet. Och Början

Nu har Castle Mountain Resort stängt och idag reser de sista personerna i personalen ut ur lilla Crowsnest Pass och lämnar Blairmore.
Snart är det borta
Nu syns det inte mer.

Allt avslutades dagen efter stängning, måndag, med personalåkning och grillning samt en fem sex fat med öl. Även ett litet band hade anlitas dagen till ära. Bussen hem till Blairmore gick vid kring tio, så var det tänkt iaf, vi kom nog iväg först vid halv elva skulle jag tro. Anledningen; faktumet att det var så många som aldrig skulle få se varandra igen hade varit starkt bortglömt under dagen men kom nu ikapp. Inte helt oväntat blev det en hel del tårar och löften om kontakt.

Så igår packades de sista ägodelarna i rum 129 i Crowsnest Center, Blairmore. Många väskor blev det, som tur var kunde Spencers pappa som kom och hämtade Spencer, köra även oss till Calgary där bussen till Banff väntade. Tyvärr kunde han inte köra oss hela vägen eftersom vi kom i rusningstid och det skulle gå fortare för oss att ta pendeltåget till busstationen. Tyvärr var det ganska mycket rusning på tåget. Och vi hade, som redan nämnt, väldigt många väskor.

Efter att ha gått av en station alldeles för sent hamnade vi ute i någon förort. Väskorna staplades på hög och sedan vinkades en taxi in så fort som möjligt. Vi kom till busstationen i precis lagom tid och hann pusta ut lite innan det var dags att stiga på bussen.

Resan dit var i skymningstid och väldigt vacker. Nu bor vi på en höjd med underbar utsikt ut över snöklädda berg.

Agnes

Japanplaner och Glad Påsk i efterskott

Vi kan börja med att mina pjäxor är sönder. Mitt "retaining system" - dvs kabeln som stramar åt pjäxan ungefär där smalbenet går över i foten har gått av på ena pjäxan. Det hände för övrigt i ett ofrivilligt litet klipphopp med plattlandning. I "staden" vi bor i finns inga alpinaffärer och de i närheten (ca en timmes bilåkning) ville ha drygt 5000 för pjäxorna jag hade spanat in - ett par garmont endorphine. Jag visste att de fanns i calgary (2,5 h) för ungefär 3500 så jag och Spencer som jag bor och jobbar med bestämde oss för att åka dit. Efter en hel del fixande hade vi ledigt samma två dagar, skjuts dit och bil och bostad när vi väl kom till Calgary. Allt fint, vi skulle tom kunna åka till en skidort nära Calgary som heter Sunshine village och få känna på ett annat berg som omväxling under en dag.
Vi skulle få skjuts till Calgary med några andra som jobbar på Castle Mtn som skulle köra en Chris - en australiensisk skidjournalist till flygplatsen. Han hade gjort ett reportage på vårat berg och verkade för övrigt imponerad trots bara två vettiga liftar. Vi skulle åka i en av de minibussarna som vi normalt åker till och från berget i. Så vår resa började kvällen innan med att köra till en stad i närheten och möta upp de andra.
På kvällen pratade jag en del med Chris och här kommer anledningen till första delen av rubriken - det han berättade gjorde oss jävligt sugna på Japan nästa säsong. Hans favoritort heter Nozawa Onsen. Den har drygt 1000 fallhöjdsmeter och ungefär 25 liftar. Terrängen och snön ska vara riktigt bra och puderhetsen bara en bråkdel av den här. Dvs, man kan åka ospårat även några dagar efter snöfall. Onsen står för övrigt för de 13 allmänna varma källorna som finns i byn och som alla är gratis att använda. Byn ska vara väldigt typisk japansk till skillnad från hur skidorter brukar vara. När vi gjorde mer efterforskningar upptäckte vi att ett säsongspass för 6 dagar/vecka kostar 1500 kr och ett fullt kostar ca 3000. Mat och boende ska inte vara speciellt dyrt och med flygresor för ungefär 8000 känns det som att det är där vi hamnar nästa säsong om inget väldigt oförutsett inträffar.
Tillbaka till resan. Jag sov i ett alldeles för kallt rum men i en skön säng och morgonen efter åkte vi till Calgary i en knökfull minibus. Väl där spenderade jag och Spencer ungefär 3 timmar i affären där jag skulle köpa pjäxorna. Alla jag prövade tycktes ge mig ont någonstans eller så domnade mina fötter av efter 15 minuter. Till slut köper jag pjäxorna som gör minst ont efter att expediten har förklarat deras återlämningspolicy - fritt fram att pröva pjäxorna några dagar eller tom en vecka. Alla pengarna tillbaka så länge de ser okej ut - annars ett litet avdrag. Så jag tänker att jag åtminstone kan ge dem en chans och morgonen efter åker vi till Sunshine. Systemet var ganska intressant men snön dålig och pjäxorna ännu värre. Jag kunde inte ens åka ett helt åk innan de gjorde ont. Det var bara att ha de uppknäppta så mycket som möjligt och försöka stå ut till dagens slut. Samma kväll lämnade jag tillbaka dem och fick alla pengarna tillbaka. Senare åkte vi tillbaka Blairmore och de senaste dagarna med riktigt bra snö har jag åkt med ena pjäxan lös och den andra knäppt. Självklart ganska riskabelt men det har fungerat förvånansvärt bra.
Vi jobbade hela påsken men på lördagen åt vi svenskar en riktigt fin påskmiddag komplett med äggmålning och sillen från Ikea - nästan som hemma. Hur var firandet i Runtuna mamma, pappa och Natalie? Kändes det ovant att inte ha det vanliga firandet för mig i kombination? Fick ni någon tårta med marsipankyckligar i alla fall?

Sebastian

Vår. Och djur

Det verkar som om våren har kommit hit. Inte bra. Fast det kom lite snö för några dagar sen. För några dagar sen tog jag också av mig mitt stöd för knäet permanent. För två dagar sen ramlade jag när jag skulle in i bussen på morgonen...så nu är det på igen. Men jag är nästan van nu, det var en besvikelse första timmen efter att det var på igen men vad kan man göra?

S var i Calgary och Sun Shine i tisdags och onsdags. I Calgary finns det ett IKEA. S kom hem med Ballerina- och Singoallakakor, Marabouchoklad samt sill. Så det blir en påsk i alla fall. Erik, den tredje svensken här och vi ska äta påskmiddag...jag Undrar hur det kommer gå eftersom alla jobbar på Påskafton...Jag saknar påskris lite också, vi brukar ha ett stort på golvet och det är alltid så härligt när det slår ut små blad på det. Fast om jag inte mins fel så har någon av mina föräldrar alltid fått en tidig hösnuva av det.

För några dagar sedan rapporterades det på i våran liftradio att all personal som bodde på berget skulle se upp eftersom det någon eller några hade sett en "cougar" vandra runt personalboendet. Jag visste inte riktigt vad det var och i hopp om en tvättbjörn men med insikten att det måste vara något farligt såg jag bara en enorm tvättbjörn med jätteklor och vassa tänder framför mig. Tillslut var jag tvungen att fråga någon för jag vet att det inte finns jättetvättbjörnar. Det visade sig att det var en puma! En enorm gul puma...då gick jag in. Visst skulle det vara kul att se men det skulle nog vara det sista. Det var dock några som gick direkt bort till boendet eftersom de hade sina husdjur utomhus. Inga husdjur kom till skada den dagen.

Alla husdjur på berget är riktigt härliga att ha att göra med. Det är alltid någon hund som har gjort sig fri och springer runt och vill bli klappad...Favoriterna är nog lavinhundarna som åker lift. Om man har tur kan man få en Golden i knäet när man jobbar på toppen av Huckleberryliften. Sen finns "Caca Ve" också. Det är Stephans hund, båda kommer från Quebec. Jag har ingen aning om vad hundens namn betyder (och det stavas antagligen inte så heller). Caca Ve är väldigt liten och brukar tillbringa dagen på sin husses axlar vart han än går. Har man tur kan hon hoppas över till ens axlar...det krävs oftast att man äter något för att det ska ske.

På tal om djur så har jag också fått höra att det ska finnas vilda kalkoner här...Stora som "tre ihopbuntade katter" springer de omkring i flock om femtio och är dessutom jättefula. Det låter helt surrealistiskt.

Det var allt för nu!

Agnes

P.S. Sandra! kolla din why_londonmail. D.S.

Nya erfarenheter (eller kapitalistbyråkrati)

För några dagar sedan började snön komma igen. I tisdags, efter ett dygns snöande skulle S och jag få de alldeles första spåren på hela berget. Jag skulle också uppleva riktigt puder för första gången.

På toppen hade South Run, som den heter, pistats precis innan snön föll och med allt nytt puder såg det väldigt jämt och lättåkt ut, vilket det visade sig att det inte var.Jag åker på...någonting och när jag faller dras min skida runt utan att lösas ut och vrider runt mitt knä som inte alls var beredd på det (i efterhand tänker jag på historien om Pekka som var ute och cyklade när vägen svängde men inte han).

När jag till slut stannar gör det himla ont i knät så tillslut får S åka efter Pro Patrol som efter ett tag kom och hämtade ned mig i en släde. Jag packades in i sovsäck, filt och pressenning och sedan bar det av (på vägen ned tänkte jag på Johannes och hur ont han måste haft när han ramlade och bröt allt möjligt). Väl nere får jag svara på massa frågor, bl a på hur bra jag är på att åka skidor (ni kan tänka er hur bra jag kände mig). Jag får också en påse snö på knät samt ett enormt stöd som spjälade upp hela benet. Väldigt skönt. Efter ett tag kommer vår chef in och undrar vad som egentligen har hänt, vi det här laget hade hon fått höra historier om att mitt knä var ur led och att vristen var bruten och att jag hade ramat på ett helt annat ställe...nyheter färdas snabbt på berget.

Igår skjutsade Trevor S och mig till sjukhuset eftersom min först tilltänkta chaufför försvann till T- baren i tisdags. Väl inne på akuten säger receptionisten att jag borde besöka deras drop in mottagning nere i stan på torsdagen eftersom det bara skulle kosta 30 dollar istället för 380 dollar i sjukhusavgift och läkaravgiften på 100. Det lät väldigt bra. För bra. Idag när vi kommer in dit tar doktorerna inte emot fler nya patienter eftersom de redan har för många skrivna hos sig. Tillbaka till akuten.

Inne på akuten är det inte helt oväntat massor av frågor att svara på och tillslut få jag träffa en sköterska som mäter blodtryck, feber och syremättnad på mig. Hon förklarar också att doktorn kommer om några minuter han är på drop in mottagningen just nu (!) Alltså, man kan inte boka tid hos en läkare men det går jättebra om man betalar 380 dollar på akutmottagningen och får träffa precis samma läkare. Dessutom tar läkaren 100 dollar för själva undersökningen. Hur kan man ha kommit fram till att det är ett bra system?

I vilket fall var läkaren, när han väl kom, väldigt trevlig och bra. Han kunde konstatera att inget var brutet, avdraget eller sprucket. Precis vad jag ville höra. För säkerheten skull röntgades jag också, något jag aldrig har gjort innan. Jag fick också åka rullstol överallt, första gången det med. Att räcka över väldigt många 20- dollar sedlar till en läkare i ett mottagningsrum var också nytt och kändes ganska konstigt, som om jag mutade honom eller något. I Kanada kan man inte få ut större sedlar än 20 dollar i bankomaterna.

Som det ser ur nu ska jag äta smärtstillande dygnet runt för att påskynda läkningen, jag som precis hade slutat med det för tungan...Förhoppningsvis ska jag kunna gå utan stödet om ca tio dagar. Det typiska med allt det här är att jag precis skulle gå ned på deltid för att kunna åka mer skidor. Jag håller dock skenet uppe så gott det går och S pysslar om mig ordentligt. Nu ska jag bara lista ut hur man får pengar tillbaka av försäkringsbolaget.

Agnes

Solsken

Vår vistelse här började med ungefär en månad där det snöade mer eller mindre varje dag. Vi såg knappt solen men hade fantastisk åkning. Nu har det vänt och vi har haft strålande sol snart en vecka. Jag börjar få en google-bränna, offpisten är kass och pisterna är som smör framåt eftermiddagen.
Agnes åkte upp med den röda liften med mest riktigt svår åkning igår för första gången, även om hon valde en av de få blå på nervägen. Hon skaffade också äntligen en tungpiercing förra veckan efter att ha pratat om det i något år. Läkningen går bra och hon äter fast föda igen sedan några dagar.
Vi var och badade i veckan också. De har ett litet badhus i en närliggande stad med bara en bassäng och en varmvattenspool. Inte ens en bastu till min stora besvikelse. De hade dock kompenserat något genom att ha ett antal minikajaker som man kunde pröva på. Det fanns även en tränare som lärde ut en del manövrar i stil med att ta sig ur kajaken efter att den kapsejsat (användbart) och undvika kapsejsning genom att vända den till rätta igen (så långt kom jag inte).
Vi har också motsvarigheten till sportlov vilket innebär att hela veckan har varit nästan som en helg - ganska tröttsamt, man hade vant sig vid att bara behöva skicka upp en femtedel av stolarna med folk i under veckorna. Jag längtar efter att besöka lite andra skidorter i närheten, än så länge har jag inte hittat nån med bil, men med lite tur kan jag rapportera om någon annan del av Kanada i nästa inlägg.
Sebastian

Ja, S avslöjade min nyhet där. Jag har ett hål i tungan. Med en metallstång i. Om jag någonsin tar ut den så kommer jag aldrig göra om det igen, så mycket kan jag säga. Allt gick dock väldigt fort och killen som utförde ingreppet var väldigt trevlig och trygghetsingivande.

Hela proceduren går till så att man först sköljer tungan med lite munvatten, sen markeras in- och utgången för sticket. Efter det får man sticka ut tungan ordentligt så att den kan torkas av och gripas tag i med en tång. Det är det som gör ont. Sen andas man tre djupa andetag och under det tredje känner man något konstigt i tungan.

Jag har fortfarande lite svårt att förstå att jag faktiskt har gjort det nu. Det var nära på att det inte blev något tredje andetag för mig eftersom jag visste vad som skulle hända under det. Rent instinktivt ville jag håll andan. Men nu är det gjort och jag blev påmind var fjärde timme första veckan eftersom jag skulle äta värktabletter dygnet runt. Det hjälpte mot svullnad och uppenbarligen mot smärta (mina njurar och lever har arbetat på högvarv).

S har egentligen skrivit om allt som finns att skriva om men nu vet ni lite mer om proceduren för att ta hål i tungan. För tillfället kan jag äta nästan allt, morot har jag inte testat än...Piercingkillen sa att jag skulle komma förbi om jag ville det så att kan kunde skratta åt mig. Det kommer ta ett tag innan jag vågar det.
Agnes

.Innekatt.

Host, idag är jag en innekatt.
Husse är iväg och jobbar och här ligger jag inne i värmen på sängen.
Allt är så mjukt och skönt.

Ute blåser det. Det yr och far så mycket att man knappt vet vad som är upp
och vad som är ned.
Det har blåst upp massor utav snö mot fönstren.
Den har satt sig fast.
Det ser ut precis som när man sitter inne i en igensnöad bil.
Ibland faller den ned men snart kommer det ny.

Mmm....Jag borrar ned huvudet lite extra i kudden
och spänner klorna i lakanet när jag sträcker på mig,
även fast jag inte borde det. Det blev några små hål nu.
Men allt är ju så mjukt och skönt.

Host, det är inte kul att behöva vara innekatt.
Men nog är det skönt att ligga inne i värmen.

Kyckling.

Hur man styckar en kyckling, nu vet jag det. Först googlar man det. Om ni inte orkar googla det så kan ni gå in här , det är text med tillhörande bilder där man steg för steg visar hur en kyckling styckas bäst. Är man lite lat kan man gå in här . Där finns det en film på hur man styckar kyckling.

Idag är en tråkig dag. Jag har ont i huvudet så nu ska jag nog gå och lägga mig.

Agnes

P.S. Jag är jätteduktig på att åka skidor nu. Igår ramlade S i en backe där jag inte gjorde det. Han sa att det var för att hans skida utlöstes men det måste väl ha berott på något =). I vilket fall tar jag mig ned för blåa backar nu och det utan större problem eller höjdskräck (det finns gröna, blå och svarta backar här till skillnad från det vanligare blåa, röda och svarta systemet). D.S.

Sjukdom. Vol 2

Nu är jag sjuk. Lite sjuk iaf, jag är hemma på en i-förebyggande-syfte-dag. Vad gör man på en sån dag? Jag ska nog inte gå ut...fast det är det som behövs. Handla och hitta brevlådor behövs, en brevlåda räcker. Fast jag ska nog gå ut och fotografera det stora sneda istappen. Det blåser visst så mycket här att istapparna är sneda. S är väldigt fascinerad av det.

Idag ska vi göra helstekt kyckling. Fast jag funderar på om man kanske inte skulle ta ock stycka den, den går fortare att tillaga då. Men hur styckar man en kyckling?

Igår såg vi en mus. I köket. Det är den sjätte sortens djur jag har sett sen jag kom hit. Inte vad jag hade hoppats på. Vi ska köpa fällor och kanske gift. Jag kan inte låta bli att tycka lite synd om den, den var så liten. Skillnad var det med odjuret i köket vi hade i Kuala Lumpur. Och på terrassen och på gatan och på marknaden. Kuala Lumpur är en ganska smutsig stad.

Hur som helst vill jag dock inte dela med mig av maten till någon, S och jag upptäckte för någon dag sedan att maten är inte alls billigare här. Eller så har vi börjat äta mer. Vi kommer iaf verkligen inte gå minus som endel andra gör här, men det är för att alla tror att det blir så himla billigt med våran personalrabatt. Vi får endel kommentarer för att vi lagar seriös mat och alltid har lunchlådor. Den konstigaste var nog dock att vi äter ganska mycket för att vara "little people" (i Seinfeld refererar man till little people som dvärgar).

På återseende.

Agnes

En inte så typisk vardag.

Idag var det Shawns födelsedag (det betyder att vi bakade en hel del igår) och dessutom var det den stora dagen då det var dags för personalmiddag. Dagen började som vanligt, S jobbade på Blue chair och jag jobbade på Huckleberry chair.

Idag var också fjärde dagen med extremt väder. De första två dagarna kräksnöade det non-stop. På vissa håll fastnade folk i puder upp till bröstet. En person fastnade till och med i snön när hon skulle gå in från parkeringsplatsen. Hon satt fast i kanske en halvtimme. De två senaste dagarna har det inte snöat lika mycket men det var minus tjugosju grader igår och minus trettiosex som kallast idag (lägg till en nordanvind på det). Lyckligtvis steg temperaturen med cirka tjugo grader under dagen...

Kanske strax efter två när jag kommer in på rast undrar Tyler som hade glömt att stänga av sin radio under rasten vad "code alpha" är för något. Jag svarar att det betyder "lavin" och han fortsätter med att då det är en lavin på väg mot toppen av Red Chair.

Resten av den dagen var ganska förvirrad, stressad och ängslig. Jag trodde att S var ute och åkte eftersom han precis har blivit frisk (han friskförklarade sig själv när allt puder kom) . Lyckligtvis kom jag på att vi inte alls hade samma schema idag som vi skulle ha haft och S befann sig egentligen säker och varm i en hytt längre ned i backen. Eftersom det nästan bara var personal ute och åkte hade nästan alla någon att oroa sig för.

Som tur var fastnade ingen i lavinen och vi har verkligen fått se hur fort de lavinkunniga här på berget kan organisera sig. På kvällen, under middagen där "the famous Alberta beef" serverades, var de mesta av dagens dramatik som bortblåst förutom då ett Tv-team kom för att göra lite interjuver.

Hittills i år har det tydligen varit kanske fem laviner, något jag inte hade en aning om innan idag. Det känns fortfarande ganska surrealistiskt att läget på så kort tid kan gå från lugnt, för att inte säga tråkigt, till något så allvarligt. Det sätter lite perspektiv.

Imorgon är vi lediga. Det är inte så vanligt heller.

Agnes

En typisk dag

Det är mycket vardagsrelaterat nu, men jag antar att vi har hamnat i något av en vardag efter att nu ha jobbat här i två veckor. Så här ser i alla fall en typisk dag ut:

Klockan ringer vid 5:45 och vi är oftast uppe till 6. I början var vi duktiga och åt havregrynsgröt varje morgon, men på sistone har vi princip skippat den helt och äter något mellanmåls liknande vid första rasten istället, ibland. Vi har två minibussar som kör oss från Crowsnest Centre, där de flesta av oss bor, till berget.
'Centret' är på äkta småstadsmanér en blandning mellan personalboende, hostel, komvux, konferenscenter och dagis. Eller bara stans enda stora lokal varför vi t.ex. hade en begravning här i veckan. Minibussarna går ungefär 6:50 och vi är framme 7:40. Tanken är att vi ska vara framme 7:30 men så vitt jag vet har det aldrig hänt. När man kommer dit byter man om i personalrummet/fikarummet/omklädningsrummet för att vara redo för jobbet som börjar 7:45.
I början var vi mycket allt-i-allo så vi började oftast med att skotta snö och allmänt göra i ordning runt huvudbyggnaden som fungerar som cafeteria, värmestuga, kontor osv. Andra icke-liftjobb man kan göra är att guida bilar vid parkeringen och hjälpa till med källsortering.
Vi har levande biljettkontrollörer här också, vilket nästan kan klassas som exotiskt. Visst Yxbacken har inga automatiska spärrar, inte heller Kittelfjäll, men de är också de enda av de ganska många skidorter som jag har besökt som inte har det. Jag berättade för en kollega om Keycard systemet där man inte ens behöver ta fram sitt pass och han var ganska imponerad.
Som tur är har vi fått börja jobba mer som faktiska liftoperatörer nu vilket är snäppet bättre än de andra jobb vi haft här. Som liftoperatörer börjar man med att gå igenom en lista för att se så att allt är som det ska med liften - olika knappar, nödstopp m.m. Sedan är dagen uppdelad i tre pass som kan göra att man t.ex. börjar på basstationen med att hjälpa folk på, för att sedan efter första rasten åka upp till toppstationen och hjälpa folk av och sedan efter andra rasten avsluta nere på basstationen igen. Man är tre operatörer på varje lift och man har minst två timmars rast för att man ska kunna ta några åk mellan passen.
I slutet av dagen har man en annan lista för att liften ska stängas ner ordentligt. På helger stänger vi de flesta liftarna vid 4 - vardagar 30 min tidigare - och arbetsdagen är slut vid 16:30. Vi måste dock vänta på minibussarna till strax innan fem och är tillbaka på centret vid halv 6 om vi har tur. Då lagar vi mat och äter, kanske kollar på några seinfeld-avsnitt eller en film och är oftast i säng mellan 21 och 22.'

Sebastian

Vardagar och vardagsfilosofi

Igår bytte vi rum. Det nya rummet är mindre, kallare och har sämre läge men duger väl eftersom hyran gick ned med en sådär 1000 kr/ person och månad. Just nu har vi haft två lediga dagar, tiden går egentligen ganska fort under arbetsdagarna.

Det finns två sidor; den där man inte tänker och den där man tänker. Den sida av jobbet då man inte tänker går ut på att skotta snö. De första dagarna tänker men ingenting. Mina armar är i trim...hela min kropp är faktiskt i ganska bra trim. När man står och hjälper folk på liften, alltså håller i liftstolen och säger "How are you" (lägg märke till att jag utelämnade frågetecken eftersom ingen egentligen bryr sig så mycket), så måste jag använda hela kroppen för att kunna greppa stolen som kommer flygandes. Man tänker inte så mycket då heller.

Den sida av jobbet då man tänker tror jag att jag föredrar. Den kontakt man har med gästerna då är att man sitter och ler i ett varmt bås i toppen av liften och njuter av utsikten. Sitter man i en lift i en relativt avancerad backe är det aldrig någon som behöver hjälp av och då får man sitta kvar där inne. Om liftoperatören i den avancerade backen inte är så avancerad själv så tar det väldigt lång tid för henne att ta sig ned för backen när dagen är över. Då kan man också undra hur schemaläggaren har tänkt sig att den inte så avancerade lille liftoperatören ska ta sig ned med ett par skor och ett block i handen. Som tur är finns det jättesnälla liftunderhållskillar med skotrar som kan ta hand om skor och block.

När man sitter i det där varma båset finns det tid för filosofi och dagdrömmeri. Man kan också fundera lite på om alla gäster vet vilka okunniga händer de svävar i. I en liten del av utbildningen fick vi lära oss hur viktigt det är att vi ser kunniga ut. Äh, nu är jag lite bitter...Jag är ganska kunnig. Förhållandevis. Jag dagdrömmer också om att se intressanta vilda djur, på vägen hem en dag trodde jag att jag såg en björn men det var bara en ensam ko i djup snö...det är mycket imma på rutorna på vägen hem.

Jag ska också nämna att vi inte orkar skriva så ofta som ni kanske har märkt...Vi skriver dock mycket när vi hinner.

Agnes

Sjukdom.

S är sjuk. Han hostar. Och snarkar.

Det kan dock inte mäta sig med brandalarmet. Idag var andra gången på under en vecka som det gick av. Idag var det iaf inte mitt i natten. Brandkåren kom. Igen. Att bo här är lite som att bo på ett dagis ibland. Ljudvolymen är iaf den samma och många är snoriga samtidigt. Just nu vet jag inte vad de gör men det låter som att de drar stora kedjor genom hallen...

God natt

Agnes

Idag.

Idag är jag ledig. S också men han är i backen just nu. Det var jag med igår. Det går faktiskt ganska bra, än så länge har jag bara ramlat 6 gånger (ja, jag räknar). Jag har ett par egna skidor nu också (alla nördar här har godkänt dem nu så de verkar bra), de plus bindningar och pjäxor kunde jag få för ynka 1760 kr. Jag har lite problem med att svänga med båda skidorna och för det mesta korsas de men jag har lärt mig att manövrera det jättebra (= åka på en skida).

Idag lagade jag minstövel utan sula. Just nu står den med tån under en låda Corona och en annan sko under hälen så att allt torkar rätt. Att jag inte kan ha de skorna förstör lite hela min garderob, jag kan bara ha kanske hälften av de jag tog med mig.

Ikväll är det personalfest. Jag vet inte om jag ska gå, jag ska jobba imorgon men å andra sidan så ska jag bara stå på en parkering och dirigera folk. Det är omöjligt att inte tänka på Pistvakt (den fantastiska Tv-serien som 2005 blev en fantastisk film) när man är här. Vi har bjärnar här, de e alltid pjuklarver* som ränner runt och en massa skotran* har vi också.

Inatt drömde jag att jag hittade en tvättbjörn. Så var inte fallet, vi har dock sett en älg, den skenade ut framför bilen i förrgår. Men jag tror att jag kommer få se någon tvättbjörn.

Jag tror också på Lamb´s. Lamb´s är kanadensisk rom. Vi har en spritbutik till granne och igår gick S och provianterade för ett bra tag fram över.

Nu tror jag att jag ska gå ut till köket, Shawn är nog där. Han tror på Budweiser. Shawn är slapp, han brukar fritera...det mesta egentligen, det som är extra bra är att man får smaka. Om någon har sett Surf´s Up så kan jag säga att det direkta intrycket man får av Sean är samma som man får av den tuppen/kycklingen. Hans röst är dock så mörk och skrovlig att man bara hör hälften av vad han säger.

Agnes

*barn
*skotrar

Castle Mountain

Nu är vi här. Vi kom precis tillbaka från ett besök på den närliggande matbutiken - Sobey´s. Där köpte vi canneloni ingredienser, potatis, panerad fisk, ett stort paket Oreo kakor samt lite annat för att klara oss de kommande dagarna. Idag har vi haft våran andra dag av träning på Castle Mountain Resort. Vi lär oss en del om hur liftar fungerar, hur vi ska agera i olika situationer men mest kanske hur vi ska bete oss i det dagliga arbetet - i huvudsak ganska självklara grejer med andra ord. Sen är det en del nya, skumma ord som hör till jobbet. Ord som inte direkt var en del av engelska lektionerna. T.ex. sheaves=små hjul som ligger ovan eller undan liftkabeln, A.P.U.=förklaring på begäran och bull-wheel=det stora hjulet i början och slutet av varje lift. Sen kommer vi få säga saker som 'we have a 10-100' eftersom vi använder en del koder i radiokommunikationen. Exemplet ovan råkar betyda att någon behöver rast på grund av toabesök. Det finns dock mer macho koder som 'code alpha' vilket innebär en lavin.

Sebastian

Vistelsen här kommer nog bli askul. Människorna här är jättetrevliga, de flesta kommer från Kanada men det finns en till svensk här också, Erik. Förutom kanadensarna finns det folk från Nya Zeeland, Australien och Tyskland....tror jag. Vi har ett ganska stort rum med två sängar storlek queensize. Vi har gjort en säng till "sov-säng" och en till "TV-säng" eftersom den står vid datorn.

På kvällarna, tidiga mornar och ibland på dagen (jämt) passerar det godståg som är....säkert en halv kilometer långa. Första dagen stod S och jag och tittade på ett eftersom de passerar 100 meter från vårat fönster. Efter ett tag gick vi ifrån fönstret för att det aldrig kom något slut. På nätterna tjuter de konstant, antagligen för att de knappt syns i mörkret...vi har vant oss vid det nu, det gick som tur var fort.

Det finns tydligen en hel del djur här också. Än så länge har vi sett kanske....sammanlagt åtta hjortar, men det ska också finnas bockar, jätteälgar och stora katter. Jag hoppas på tvättbjörnar. Skidorten har några lavinhundar som är jättesöta också finns det tre katter i undehållets verkstad. precis som allt annat här i Nordamerika är katterna lite större än i Sverige.

Andra saker som är större är, smörförpacknningar, läskflaskor, hamburgare, mackor, bilar, vägar...sängar...allt!

Agnes

Resan, den helvetiska resan hit. 2

Där satt jag på en bänk reserverad för handikappade och försökte läsa samtidigt som jag väntade på information om min flight, just då hade jag ingen gate att gå till. Tillslut kom det upp, trettio minuter innan boarding stod det att jag skulle gå till gate 37. Enkelt, bara att börja gå. 20 minuters gående för att vara exakt...Överallt fanns det skyltar som pekade vart jag skulle gå...gå gå gå. På en stod det att det skulle ta 20 minuter att ta sig dit. Då började jag springa och tillslut kunde jag se "Gate 37". Då lossnade min skosula. Hela sulan förutom lite längst framme vid tån hängde och liksom hånade mig. "Jaha, jag kanske kan fråga flygpersonalen om de har något som kan hålla ihop det", tänkte jag och frågade en man vid incheckningen som först bara skrattade åt mig och undrade var jag hade gjort med den. Då kom jag på att jag kunde knyta ihop stöveln med kameraremmen. Det fick duga.
Flygresan gick väldigt bra, maten var överraskande god och jag kunde titta på Simpsons the movie, planeth earth och många andra högkvalitativa program. Strax innan landning frågar jag en flygvärdinna om jag ska visa mina immigrationspapper direkt i Toronto. Jag får då veta att jag inte bara ska visa alla mina papper utan också checka ut och in mitt bagage igen. Fan...som det såg ut då hade jag bara en och en halv timme på mig eftersom planet var försenat.
Efter landningen kom jag ganska fort igenom passkontrollen och kunde också efter många om och men få ut ett arbetsvisum. Drygfan till tjänsteman menade att jag kanske bara skulle vara med min pojkvän i Kanada eftersom jag inte hade ett arbetsavtal med mig. I vilket fall fortsätter jag därefter mot bagaget och inser att nu har hela skosulan lossnat. På en sula checkar jag ut och in mitt bagage och skyndar sedan mot min gate. Då springer jag vilse...
Tillslut, med hjärtat i halsgropen kommer jag till den sista kontrollen och får då vänta på en man i rullstol som ensam utan att hålla sig i ska gå genom metalldetektorn...så sur jag var då. Mannen lyckades med det omöjliga men ramlade ihop på andra sidan, jag var då redo att klättra över honom för att hinna. Lyckligtvis behövs inte det och när jag kommer fram till gaten och ska gå på säger damen bakom disken att "By the way, your frend didn´t make his Ottawa conection. He will meet you at your hotel in Calgary. Do you recognize that, miss?" Vid det laget var jag ganska borta. Damen skriver ut ett kryptiskt meddelande från S och säger att jag kan klura på det på planet.
Zombieagnes boardar sedan och sover hela flygningen igenom. Vid ett tillfälle vaknar jag med ett ryck och tror mig då ha löst meddelandet. Det hade jag inte men jag hade i alla fall adressen till hostlet.
Efter landningen hämtar jag ut mitt bagage, sätter mig i en taxi, tänker att det får kosta vad det kosta vill och därefter är allt ganska dimmigt. Taxichauffören frågar lite om varför jag är här, han frågar också om jag vet var mitt hostel ligger för det gör inte han. På något vis hittar han i alla fall. Jag har inga problem att checka in utan S som gjorde bokningen och får sova i ett flickrum istället för det tidigare bokade mixrummet. Innan jag somnar känner jag att jag mår ganska illa och undrar lite vad S gör just nu. Jag tänker att när jag vaknar imorgon kommer allt vara bra.
Någon timme efter att jag har somnat kommer en av de andra som också sover i rummet in. Precis innan jag ska säga att hon kan tända ser jag att det är S. Jag orkar inte säga något utan bara ställer mig upp och kramar honom.

Agnes

Resan, den helvetiska resan hit. 1

Allting började jättebra...Under tågresan var Agnes åksjuk men det löstes upp när hon fick lyssna på Kanye West. Väl på Arlanda hade vi all tid i världen innan vi skulle gå på planet. Incheckningen gick väldigt bra, vi kunde checka in för alla tre flygningarna sa damen bakom disken, vi skulle inte behöva bry oss om bagaget förrens i Calgary. Hon sa också att S inte behövde betala något för sina skidor. S ville använda tiden till att testa sitt trådlösa internet och då passade Agnes på att gå och köpa något att dricka. Hon kom tillbaka med en egg and bacon mcMuffin, vatten och apelsinjuice. Väl på planet somnade båda redan under uppstigningen. Agnes hade köpt saltlakrits som hon började äta frenetiskt av när hon senare hade vaknat.
På Heathrow slussades vi ganska snabbt vidare till det stängda området och kunde då njuta av att vinna tid på att vi redan hade checkat in. Trodde vi. så snart S hade lokaliserat sitt plan visade det sig att han skulle gå ombord redan då. Agnes plan hade inte ens en gate så hon satte sig framför en informationstavla och åt lakrits.


Resan till Kanada var helt okej. Jag hade huvudvärk i början men den försvann efter lite sömn och mat. Jag satt bredvid ett kanadensiskt par som också skulle till Calgary och precis som jag var de lite oroliga för att vi bara skulle ha 40 min på oss i Ottawa för att byta flyg. De stoppade en flygvärdinna som berättade för oss att vi dessutom var tvungna att plocka upp vårat bagage och återinchecka det för att tullen skulle kunna kolla igenom det om de ville. Så sista delen av resan var vi duktigt nervösa alla tre.
Väl i Ottawa hamnade vi i en förbluffande lång kö för att kolla passen. Passinspektören skickade mig vidare till immigrationskontoret för att få arbetsvisumet. Väl där förklarar jag att jag ska med flyget 18:30. Tjänstemannen kollar på klockan och konstaterar med en bister min att den är 18:30 - det kommer bli svårt.
När jag går för att hämta mitt bagage visar det sig att skidorna har försvunnit och jag får fylla i en blankett. Jag blir också stoppad av en narkotikapolis med hund som söker igenom mitt handbagage. När jag till slut kommer ut ur ankomsthallen och till en air-Canada representant får jag veta att nästa flyg till Calgary går morgonen därpå och dessutom via Toronto. Jag kan välja mellan att spendera natten antingen på Ottawas flygplats eller på Torontos. I det ögonblicket var jag lagom munter, som ni kan tänka er. Vi lyckas i alla fall få iväg ett meddelande till Agnes som säger när jag kommer och att vi ska ses på hostelet som vi reserverat plats på i Calgary.
Jag väljer att flyga direkt till Toronto för att åtminstone skjuta upp flygplatssovandet en aning. Under resan ditt peppar jag mig lite och lyckas bli bättre till mods så jag bestämmer mig för att gå till incheckningen i Toronto för att se om det inte finns någon chans att komma med ett tidigare plan till Calgary, som jag vet skulle ta mig dit samma kväll. Jag hamnar hos en riktigt trevlig kvinna som glatt berättar att hon kan sätta mig på stand-by (ifall någon inte dyker upp) medan hon tjattrar och skämtar med kvinnan bredvid. Stand-by biljetter visste jag inte ens existerade, eftersom de i Ottawa inte hade berättat om den möjligheten.
I det största fallet av tur-i-oturen jag har upplevt kommer jag med planet som anländer bara 4 timmar senare än mitt ursprungliga plan och bara 2 timmar efter Agnes. Därefter åker jag till hostelet och väcker Agnes, som ni förstår, blir rejält glad av att se mig.

Sebastian

Därav namnet

Vi ska till Castle Mountain, vi hoppas på mycket vitt. Därav namnet.

Sebastian


Sen så kan man tolka in en hel del andra saker också...Det första jag tänkte när S gav sitt förslag till bloggen var att den var alldeles för kitschig och lät lite som om det var namnet på Barbies senaste hus...jag kunde till och med se honom stå och tindra med ögonen uppe på ett berg i ett sagoslott medan snön föll (han var naturligtvis fången och väntade på att jag skulle komma och rädda honom).
Sen förklarade S att "White" var ju i det här fallet synonymt med snö och "Castle" med en skidort .Man kan också se på det som en sagoresa eftersom det har varit lite av hans dröm att få genomföra den här resan. Plötsligt blev allting mycket mera logiskt.
Ett tag undrade jag varför han hade valt ett så kitschigt namn men nu förstod jag att han helt enkelt hade tänkt logiskt som vanligt och det hade bara råkat bli ett lite...sliskigt namn...men det är klart att det låter sliskigt om man associerar det med Barbie och infångade ungkarlar, så det är väl bara jag.

Agnes

(det har i efterhand kommit fram att han visst tyckte det var lite kul med kitschfaktorn...)