Idag var det Shawns födelsedag (det betyder att vi bakade en hel del igår) och dessutom var det den stora dagen då det var dags för personalmiddag. Dagen började som vanligt, S jobbade på Blue chair och jag jobbade på Huckleberry chair.
Idag var också fjärde dagen med extremt väder. De första två dagarna kräksnöade det non-stop. På vissa håll fastnade folk i puder upp till bröstet. En person fastnade till och med i snön när hon skulle gå in från parkeringsplatsen. Hon satt fast i kanske en halvtimme. De två senaste dagarna har det inte snöat lika mycket men det var minus tjugosju grader igår och minus trettiosex som kallast idag (lägg till en nordanvind på det). Lyckligtvis steg temperaturen med cirka tjugo grader under dagen...
Kanske strax efter två när jag kommer in på rast undrar Tyler som hade glömt att stänga av sin radio under rasten vad "code alpha" är för något. Jag svarar att det betyder "lavin" och han fortsätter med att då det är en lavin på väg mot toppen av Red Chair.
Resten av den dagen var ganska förvirrad, stressad och ängslig. Jag trodde att S var ute och åkte eftersom han precis har blivit frisk (han friskförklarade sig själv när allt puder kom) . Lyckligtvis kom jag på att vi inte alls hade samma schema idag som vi skulle ha haft och S befann sig egentligen säker och varm i en hytt längre ned i backen. Eftersom det nästan bara var personal ute och åkte hade nästan alla någon att oroa sig för.
Som tur var fastnade ingen i lavinen och vi har verkligen fått se hur fort de lavinkunniga här på berget kan organisera sig. På kvällen, under middagen där "the famous Alberta beef" serverades, var de mesta av dagens dramatik som bortblåst förutom då ett Tv-team kom för att göra lite interjuver.
Hittills i år har det tydligen varit kanske fem laviner, något jag inte hade en aning om innan idag. Det känns fortfarande ganska surrealistiskt att läget på så kort tid kan gå från lugnt, för att inte säga tråkigt, till något så allvarligt. Det sätter lite perspektiv.
Imorgon är vi lediga. Det är inte så vanligt heller.
Agnes
tisdag 29 januari 2008
lördag 26 januari 2008
En typisk dag
Det är mycket vardagsrelaterat nu, men jag antar att vi har hamnat i något av en vardag efter att nu ha jobbat här i två veckor. Så här ser i alla fall en typisk dag ut:
Klockan ringer vid 5:45 och vi är oftast uppe till 6. I början var vi duktiga och åt havregrynsgröt varje morgon, men på sistone har vi princip skippat den helt och äter något mellanmåls liknande vid första rasten istället, ibland. Vi har två minibussar som kör oss från Crowsnest Centre, där de flesta av oss bor, till berget.
'Centret' är på äkta småstadsmanér en blandning mellan personalboende, hostel, komvux, konferenscenter och dagis. Eller bara stans enda stora lokal varför vi t.ex. hade en begravning här i veckan. Minibussarna går ungefär 6:50 och vi är framme 7:40. Tanken är att vi ska vara framme 7:30 men så vitt jag vet har det aldrig hänt. När man kommer dit byter man om i personalrummet/fikarummet/omklädningsrummet för att vara redo för jobbet som börjar 7:45.
I början var vi mycket allt-i-allo så vi började oftast med att skotta snö och allmänt göra i ordning runt huvudbyggnaden som fungerar som cafeteria, värmestuga, kontor osv. Andra icke-liftjobb man kan göra är att guida bilar vid parkeringen och hjälpa till med källsortering.
Vi har levande biljettkontrollörer här också, vilket nästan kan klassas som exotiskt. Visst Yxbacken har inga automatiska spärrar, inte heller Kittelfjäll, men de är också de enda av de ganska många skidorter som jag har besökt som inte har det. Jag berättade för en kollega om Keycard systemet där man inte ens behöver ta fram sitt pass och han var ganska imponerad.
Som tur är har vi fått börja jobba mer som faktiska liftoperatörer nu vilket är snäppet bättre än de andra jobb vi haft här. Som liftoperatörer börjar man med att gå igenom en lista för att se så att allt är som det ska med liften - olika knappar, nödstopp m.m. Sedan är dagen uppdelad i tre pass som kan göra att man t.ex. börjar på basstationen med att hjälpa folk på, för att sedan efter första rasten åka upp till toppstationen och hjälpa folk av och sedan efter andra rasten avsluta nere på basstationen igen. Man är tre operatörer på varje lift och man har minst två timmars rast för att man ska kunna ta några åk mellan passen.
I slutet av dagen har man en annan lista för att liften ska stängas ner ordentligt. På helger stänger vi de flesta liftarna vid 4 - vardagar 30 min tidigare - och arbetsdagen är slut vid 16:30. Vi måste dock vänta på minibussarna till strax innan fem och är tillbaka på centret vid halv 6 om vi har tur. Då lagar vi mat och äter, kanske kollar på några seinfeld-avsnitt eller en film och är oftast i säng mellan 21 och 22.'
Sebastian
Klockan ringer vid 5:45 och vi är oftast uppe till 6. I början var vi duktiga och åt havregrynsgröt varje morgon, men på sistone har vi princip skippat den helt och äter något mellanmåls liknande vid första rasten istället, ibland. Vi har två minibussar som kör oss från Crowsnest Centre, där de flesta av oss bor, till berget.
'Centret' är på äkta småstadsmanér en blandning mellan personalboende, hostel, komvux, konferenscenter och dagis. Eller bara stans enda stora lokal varför vi t.ex. hade en begravning här i veckan. Minibussarna går ungefär 6:50 och vi är framme 7:40. Tanken är att vi ska vara framme 7:30 men så vitt jag vet har det aldrig hänt. När man kommer dit byter man om i personalrummet/fikarummet/omklädningsrummet för att vara redo för jobbet som börjar 7:45.
I början var vi mycket allt-i-allo så vi började oftast med att skotta snö och allmänt göra i ordning runt huvudbyggnaden som fungerar som cafeteria, värmestuga, kontor osv. Andra icke-liftjobb man kan göra är att guida bilar vid parkeringen och hjälpa till med källsortering.
Vi har levande biljettkontrollörer här också, vilket nästan kan klassas som exotiskt. Visst Yxbacken har inga automatiska spärrar, inte heller Kittelfjäll, men de är också de enda av de ganska många skidorter som jag har besökt som inte har det. Jag berättade för en kollega om Keycard systemet där man inte ens behöver ta fram sitt pass och han var ganska imponerad.
Som tur är har vi fått börja jobba mer som faktiska liftoperatörer nu vilket är snäppet bättre än de andra jobb vi haft här. Som liftoperatörer börjar man med att gå igenom en lista för att se så att allt är som det ska med liften - olika knappar, nödstopp m.m. Sedan är dagen uppdelad i tre pass som kan göra att man t.ex. börjar på basstationen med att hjälpa folk på, för att sedan efter första rasten åka upp till toppstationen och hjälpa folk av och sedan efter andra rasten avsluta nere på basstationen igen. Man är tre operatörer på varje lift och man har minst två timmars rast för att man ska kunna ta några åk mellan passen.
I slutet av dagen har man en annan lista för att liften ska stängas ner ordentligt. På helger stänger vi de flesta liftarna vid 4 - vardagar 30 min tidigare - och arbetsdagen är slut vid 16:30. Vi måste dock vänta på minibussarna till strax innan fem och är tillbaka på centret vid halv 6 om vi har tur. Då lagar vi mat och äter, kanske kollar på några seinfeld-avsnitt eller en film och är oftast i säng mellan 21 och 22.'
Sebastian
torsdag 24 januari 2008
Vardagar och vardagsfilosofi
Igår bytte vi rum. Det nya rummet är mindre, kallare och har sämre läge men duger väl eftersom hyran gick ned med en sådär 1000 kr/ person och månad. Just nu har vi haft två lediga dagar, tiden går egentligen ganska fort under arbetsdagarna.
Det finns två sidor; den där man inte tänker och den där man tänker. Den sida av jobbet då man inte tänker går ut på att skotta snö. De första dagarna tänker men ingenting. Mina armar är i trim...hela min kropp är faktiskt i ganska bra trim. När man står och hjälper folk på liften, alltså håller i liftstolen och säger "How are you" (lägg märke till att jag utelämnade frågetecken eftersom ingen egentligen bryr sig så mycket), så måste jag använda hela kroppen för att kunna greppa stolen som kommer flygandes. Man tänker inte så mycket då heller.
Den sida av jobbet då man tänker tror jag att jag föredrar. Den kontakt man har med gästerna då är att man sitter och ler i ett varmt bås i toppen av liften och njuter av utsikten. Sitter man i en lift i en relativt avancerad backe är det aldrig någon som behöver hjälp av och då får man sitta kvar där inne. Om liftoperatören i den avancerade backen inte är så avancerad själv så tar det väldigt lång tid för henne att ta sig ned för backen när dagen är över. Då kan man också undra hur schemaläggaren har tänkt sig att den inte så avancerade lille liftoperatören ska ta sig ned med ett par skor och ett block i handen. Som tur är finns det jättesnälla liftunderhållskillar med skotrar som kan ta hand om skor och block.
När man sitter i det där varma båset finns det tid för filosofi och dagdrömmeri. Man kan också fundera lite på om alla gäster vet vilka okunniga händer de svävar i. I en liten del av utbildningen fick vi lära oss hur viktigt det är att vi ser kunniga ut. Äh, nu är jag lite bitter...Jag är ganska kunnig. Förhållandevis. Jag dagdrömmer också om att se intressanta vilda djur, på vägen hem en dag trodde jag att jag såg en björn men det var bara en ensam ko i djup snö...det är mycket imma på rutorna på vägen hem.
Jag ska också nämna att vi inte orkar skriva så ofta som ni kanske har märkt...Vi skriver dock mycket när vi hinner.
Agnes
Det finns två sidor; den där man inte tänker och den där man tänker. Den sida av jobbet då man inte tänker går ut på att skotta snö. De första dagarna tänker men ingenting. Mina armar är i trim...hela min kropp är faktiskt i ganska bra trim. När man står och hjälper folk på liften, alltså håller i liftstolen och säger "How are you" (lägg märke till att jag utelämnade frågetecken eftersom ingen egentligen bryr sig så mycket), så måste jag använda hela kroppen för att kunna greppa stolen som kommer flygandes. Man tänker inte så mycket då heller.
Den sida av jobbet då man tänker tror jag att jag föredrar. Den kontakt man har med gästerna då är att man sitter och ler i ett varmt bås i toppen av liften och njuter av utsikten. Sitter man i en lift i en relativt avancerad backe är det aldrig någon som behöver hjälp av och då får man sitta kvar där inne. Om liftoperatören i den avancerade backen inte är så avancerad själv så tar det väldigt lång tid för henne att ta sig ned för backen när dagen är över. Då kan man också undra hur schemaläggaren har tänkt sig att den inte så avancerade lille liftoperatören ska ta sig ned med ett par skor och ett block i handen. Som tur är finns det jättesnälla liftunderhållskillar med skotrar som kan ta hand om skor och block.
När man sitter i det där varma båset finns det tid för filosofi och dagdrömmeri. Man kan också fundera lite på om alla gäster vet vilka okunniga händer de svävar i. I en liten del av utbildningen fick vi lära oss hur viktigt det är att vi ser kunniga ut. Äh, nu är jag lite bitter...Jag är ganska kunnig. Förhållandevis. Jag dagdrömmer också om att se intressanta vilda djur, på vägen hem en dag trodde jag att jag såg en björn men det var bara en ensam ko i djup snö...det är mycket imma på rutorna på vägen hem.
Jag ska också nämna att vi inte orkar skriva så ofta som ni kanske har märkt...Vi skriver dock mycket när vi hinner.
Agnes
Sjukdom.
S är sjuk. Han hostar. Och snarkar.
Det kan dock inte mäta sig med brandalarmet. Idag var andra gången på under en vecka som det gick av. Idag var det iaf inte mitt i natten. Brandkåren kom. Igen. Att bo här är lite som att bo på ett dagis ibland. Ljudvolymen är iaf den samma och många är snoriga samtidigt. Just nu vet jag inte vad de gör men det låter som att de drar stora kedjor genom hallen...
God natt
Agnes
Det kan dock inte mäta sig med brandalarmet. Idag var andra gången på under en vecka som det gick av. Idag var det iaf inte mitt i natten. Brandkåren kom. Igen. Att bo här är lite som att bo på ett dagis ibland. Ljudvolymen är iaf den samma och många är snoriga samtidigt. Just nu vet jag inte vad de gör men det låter som att de drar stora kedjor genom hallen...
God natt
Agnes
fredag 18 januari 2008
Idag.
Idag är jag ledig. S också men han är i backen just nu. Det var jag med igår. Det går faktiskt ganska bra, än så länge har jag bara ramlat 6 gånger (ja, jag räknar). Jag har ett par egna skidor nu också (alla nördar här har godkänt dem nu så de verkar bra), de plus bindningar och pjäxor kunde jag få för ynka 1760 kr. Jag har lite problem med att svänga med båda skidorna och för det mesta korsas de men jag har lärt mig att manövrera det jättebra (= åka på en skida).
Idag lagade jag minstövel utan sula. Just nu står den med tån under en låda Corona och en annan sko under hälen så att allt torkar rätt. Att jag inte kan ha de skorna förstör lite hela min garderob, jag kan bara ha kanske hälften av de jag tog med mig.
Ikväll är det personalfest. Jag vet inte om jag ska gå, jag ska jobba imorgon men å andra sidan så ska jag bara stå på en parkering och dirigera folk. Det är omöjligt att inte tänka på Pistvakt (den fantastiska Tv-serien som 2005 blev en fantastisk film) när man är här. Vi har bjärnar här, de e alltid pjuklarver* som ränner runt och en massa skotran* har vi också.
Inatt drömde jag att jag hittade en tvättbjörn. Så var inte fallet, vi har dock sett en älg, den skenade ut framför bilen i förrgår. Men jag tror att jag kommer få se någon tvättbjörn.
Jag tror också på Lamb´s. Lamb´s är kanadensisk rom. Vi har en spritbutik till granne och igår gick S och provianterade för ett bra tag fram över.
Nu tror jag att jag ska gå ut till köket, Shawn är nog där. Han tror på Budweiser. Shawn är slapp, han brukar fritera...det mesta egentligen, det som är extra bra är att man får smaka. Om någon har sett Surf´s Up så kan jag säga att det direkta intrycket man får av Sean är samma som man får av den tuppen/kycklingen. Hans röst är dock så mörk och skrovlig att man bara hör hälften av vad han säger.
Agnes
*barn
*skotrar
Idag lagade jag minstövel utan sula. Just nu står den med tån under en låda Corona och en annan sko under hälen så att allt torkar rätt. Att jag inte kan ha de skorna förstör lite hela min garderob, jag kan bara ha kanske hälften av de jag tog med mig.
Ikväll är det personalfest. Jag vet inte om jag ska gå, jag ska jobba imorgon men å andra sidan så ska jag bara stå på en parkering och dirigera folk. Det är omöjligt att inte tänka på Pistvakt (den fantastiska Tv-serien som 2005 blev en fantastisk film) när man är här. Vi har bjärnar här, de e alltid pjuklarver* som ränner runt och en massa skotran* har vi också.
Inatt drömde jag att jag hittade en tvättbjörn. Så var inte fallet, vi har dock sett en älg, den skenade ut framför bilen i förrgår. Men jag tror att jag kommer få se någon tvättbjörn.
Jag tror också på Lamb´s. Lamb´s är kanadensisk rom. Vi har en spritbutik till granne och igår gick S och provianterade för ett bra tag fram över.
Nu tror jag att jag ska gå ut till köket, Shawn är nog där. Han tror på Budweiser. Shawn är slapp, han brukar fritera...det mesta egentligen, det som är extra bra är att man får smaka. Om någon har sett Surf´s Up så kan jag säga att det direkta intrycket man får av Sean är samma som man får av den tuppen/kycklingen. Hans röst är dock så mörk och skrovlig att man bara hör hälften av vad han säger.
Agnes
*barn
*skotrar
måndag 14 januari 2008
Castle Mountain
Nu är vi här. Vi kom precis tillbaka från ett besök på den närliggande matbutiken - Sobey´s. Där köpte vi canneloni ingredienser, potatis, panerad fisk, ett stort paket Oreo kakor samt lite annat för att klara oss de kommande dagarna. Idag har vi haft våran andra dag av träning på Castle Mountain Resort. Vi lär oss en del om hur liftar fungerar, hur vi ska agera i olika situationer men mest kanske hur vi ska bete oss i det dagliga arbetet - i huvudsak ganska självklara grejer med andra ord. Sen är det en del nya, skumma ord som hör till jobbet. Ord som inte direkt var en del av engelska lektionerna. T.ex. sheaves=små hjul som ligger ovan eller undan liftkabeln, A.P.U.=förklaring på begäran och bull-wheel=det stora hjulet i början och slutet av varje lift. Sen kommer vi få säga saker som 'we have a 10-100' eftersom vi använder en del koder i radiokommunikationen. Exemplet ovan råkar betyda att någon behöver rast på grund av toabesök. Det finns dock mer macho koder som 'code alpha' vilket innebär en lavin.
Sebastian
Vistelsen här kommer nog bli askul. Människorna här är jättetrevliga, de flesta kommer från Kanada men det finns en till svensk här också, Erik. Förutom kanadensarna finns det folk från Nya Zeeland, Australien och Tyskland....tror jag. Vi har ett ganska stort rum med två sängar storlek queensize. Vi har gjort en säng till "sov-säng" och en till "TV-säng" eftersom den står vid datorn.
På kvällarna, tidiga mornar och ibland på dagen (jämt) passerar det godståg som är....säkert en halv kilometer långa. Första dagen stod S och jag och tittade på ett eftersom de passerar 100 meter från vårat fönster. Efter ett tag gick vi ifrån fönstret för att det aldrig kom något slut. På nätterna tjuter de konstant, antagligen för att de knappt syns i mörkret...vi har vant oss vid det nu, det gick som tur var fort.
Det finns tydligen en hel del djur här också. Än så länge har vi sett kanske....sammanlagt åtta hjortar, men det ska också finnas bockar, jätteälgar och stora katter. Jag hoppas på tvättbjörnar. Skidorten har några lavinhundar som är jättesöta också finns det tre katter i undehållets verkstad. precis som allt annat här i Nordamerika är katterna lite större än i Sverige.
Andra saker som är större är, smörförpacknningar, läskflaskor, hamburgare, mackor, bilar, vägar...sängar...allt!
Agnes
Sebastian
Vistelsen här kommer nog bli askul. Människorna här är jättetrevliga, de flesta kommer från Kanada men det finns en till svensk här också, Erik. Förutom kanadensarna finns det folk från Nya Zeeland, Australien och Tyskland....tror jag. Vi har ett ganska stort rum med två sängar storlek queensize. Vi har gjort en säng till "sov-säng" och en till "TV-säng" eftersom den står vid datorn.
På kvällarna, tidiga mornar och ibland på dagen (jämt) passerar det godståg som är....säkert en halv kilometer långa. Första dagen stod S och jag och tittade på ett eftersom de passerar 100 meter från vårat fönster. Efter ett tag gick vi ifrån fönstret för att det aldrig kom något slut. På nätterna tjuter de konstant, antagligen för att de knappt syns i mörkret...vi har vant oss vid det nu, det gick som tur var fort.
Det finns tydligen en hel del djur här också. Än så länge har vi sett kanske....sammanlagt åtta hjortar, men det ska också finnas bockar, jätteälgar och stora katter. Jag hoppas på tvättbjörnar. Skidorten har några lavinhundar som är jättesöta också finns det tre katter i undehållets verkstad. precis som allt annat här i Nordamerika är katterna lite större än i Sverige.
Andra saker som är större är, smörförpacknningar, läskflaskor, hamburgare, mackor, bilar, vägar...sängar...allt!
Agnes
lördag 12 januari 2008
Resan, den helvetiska resan hit. 2
Där satt jag på en bänk reserverad för handikappade och försökte läsa samtidigt som jag väntade på information om min flight, just då hade jag ingen gate att gå till. Tillslut kom det upp, trettio minuter innan boarding stod det att jag skulle gå till gate 37. Enkelt, bara att börja gå. 20 minuters gående för att vara exakt...Överallt fanns det skyltar som pekade vart jag skulle gå...gå gå gå. På en stod det att det skulle ta 20 minuter att ta sig dit. Då började jag springa och tillslut kunde jag se "Gate 37". Då lossnade min skosula. Hela sulan förutom lite längst framme vid tån hängde och liksom hånade mig. "Jaha, jag kanske kan fråga flygpersonalen om de har något som kan hålla ihop det", tänkte jag och frågade en man vid incheckningen som först bara skrattade åt mig och undrade var jag hade gjort med den. Då kom jag på att jag kunde knyta ihop stöveln med kameraremmen. Det fick duga.
Flygresan gick väldigt bra, maten var överraskande god och jag kunde titta på Simpsons the movie, planeth earth och många andra högkvalitativa program. Strax innan landning frågar jag en flygvärdinna om jag ska visa mina immigrationspapper direkt i Toronto. Jag får då veta att jag inte bara ska visa alla mina papper utan också checka ut och in mitt bagage igen. Fan...som det såg ut då hade jag bara en och en halv timme på mig eftersom planet var försenat.
Efter landningen kom jag ganska fort igenom passkontrollen och kunde också efter många om och men få ut ett arbetsvisum. Drygfan till tjänsteman menade att jag kanske bara skulle vara med min pojkvän i Kanada eftersom jag inte hade ett arbetsavtal med mig. I vilket fall fortsätter jag därefter mot bagaget och inser att nu har hela skosulan lossnat. På en sula checkar jag ut och in mitt bagage och skyndar sedan mot min gate. Då springer jag vilse...
Tillslut, med hjärtat i halsgropen kommer jag till den sista kontrollen och får då vänta på en man i rullstol som ensam utan att hålla sig i ska gå genom metalldetektorn...så sur jag var då. Mannen lyckades med det omöjliga men ramlade ihop på andra sidan, jag var då redo att klättra över honom för att hinna. Lyckligtvis behövs inte det och när jag kommer fram till gaten och ska gå på säger damen bakom disken att "By the way, your frend didn´t make his Ottawa conection. He will meet you at your hotel in Calgary. Do you recognize that, miss?" Vid det laget var jag ganska borta. Damen skriver ut ett kryptiskt meddelande från S och säger att jag kan klura på det på planet.
Zombieagnes boardar sedan och sover hela flygningen igenom. Vid ett tillfälle vaknar jag med ett ryck och tror mig då ha löst meddelandet. Det hade jag inte men jag hade i alla fall adressen till hostlet.
Efter landningen hämtar jag ut mitt bagage, sätter mig i en taxi, tänker att det får kosta vad det kosta vill och därefter är allt ganska dimmigt. Taxichauffören frågar lite om varför jag är här, han frågar också om jag vet var mitt hostel ligger för det gör inte han. På något vis hittar han i alla fall. Jag har inga problem att checka in utan S som gjorde bokningen och får sova i ett flickrum istället för det tidigare bokade mixrummet. Innan jag somnar känner jag att jag mår ganska illa och undrar lite vad S gör just nu. Jag tänker att när jag vaknar imorgon kommer allt vara bra.
Någon timme efter att jag har somnat kommer en av de andra som också sover i rummet in. Precis innan jag ska säga att hon kan tända ser jag att det är S. Jag orkar inte säga något utan bara ställer mig upp och kramar honom.
Agnes
Flygresan gick väldigt bra, maten var överraskande god och jag kunde titta på Simpsons the movie, planeth earth och många andra högkvalitativa program. Strax innan landning frågar jag en flygvärdinna om jag ska visa mina immigrationspapper direkt i Toronto. Jag får då veta att jag inte bara ska visa alla mina papper utan också checka ut och in mitt bagage igen. Fan...som det såg ut då hade jag bara en och en halv timme på mig eftersom planet var försenat.
Efter landningen kom jag ganska fort igenom passkontrollen och kunde också efter många om och men få ut ett arbetsvisum. Drygfan till tjänsteman menade att jag kanske bara skulle vara med min pojkvän i Kanada eftersom jag inte hade ett arbetsavtal med mig. I vilket fall fortsätter jag därefter mot bagaget och inser att nu har hela skosulan lossnat. På en sula checkar jag ut och in mitt bagage och skyndar sedan mot min gate. Då springer jag vilse...
Tillslut, med hjärtat i halsgropen kommer jag till den sista kontrollen och får då vänta på en man i rullstol som ensam utan att hålla sig i ska gå genom metalldetektorn...så sur jag var då. Mannen lyckades med det omöjliga men ramlade ihop på andra sidan, jag var då redo att klättra över honom för att hinna. Lyckligtvis behövs inte det och när jag kommer fram till gaten och ska gå på säger damen bakom disken att "By the way, your frend didn´t make his Ottawa conection. He will meet you at your hotel in Calgary. Do you recognize that, miss?" Vid det laget var jag ganska borta. Damen skriver ut ett kryptiskt meddelande från S och säger att jag kan klura på det på planet.
Zombieagnes boardar sedan och sover hela flygningen igenom. Vid ett tillfälle vaknar jag med ett ryck och tror mig då ha löst meddelandet. Det hade jag inte men jag hade i alla fall adressen till hostlet.
Efter landningen hämtar jag ut mitt bagage, sätter mig i en taxi, tänker att det får kosta vad det kosta vill och därefter är allt ganska dimmigt. Taxichauffören frågar lite om varför jag är här, han frågar också om jag vet var mitt hostel ligger för det gör inte han. På något vis hittar han i alla fall. Jag har inga problem att checka in utan S som gjorde bokningen och får sova i ett flickrum istället för det tidigare bokade mixrummet. Innan jag somnar känner jag att jag mår ganska illa och undrar lite vad S gör just nu. Jag tänker att när jag vaknar imorgon kommer allt vara bra.
Någon timme efter att jag har somnat kommer en av de andra som också sover i rummet in. Precis innan jag ska säga att hon kan tända ser jag att det är S. Jag orkar inte säga något utan bara ställer mig upp och kramar honom.
Agnes
fredag 11 januari 2008
Resan, den helvetiska resan hit. 1
Allting började jättebra...Under tågresan var Agnes åksjuk men det löstes upp när hon fick lyssna på Kanye West. Väl på Arlanda hade vi all tid i världen innan vi skulle gå på planet. Incheckningen gick väldigt bra, vi kunde checka in för alla tre flygningarna sa damen bakom disken, vi skulle inte behöva bry oss om bagaget förrens i Calgary. Hon sa också att S inte behövde betala något för sina skidor. S ville använda tiden till att testa sitt trådlösa internet och då passade Agnes på att gå och köpa något att dricka. Hon kom tillbaka med en egg and bacon mcMuffin, vatten och apelsinjuice. Väl på planet somnade båda redan under uppstigningen. Agnes hade köpt saltlakrits som hon började äta frenetiskt av när hon senare hade vaknat.
På Heathrow slussades vi ganska snabbt vidare till det stängda området och kunde då njuta av att vinna tid på att vi redan hade checkat in. Trodde vi. så snart S hade lokaliserat sitt plan visade det sig att han skulle gå ombord redan då. Agnes plan hade inte ens en gate så hon satte sig framför en informationstavla och åt lakrits.
Resan till Kanada var helt okej. Jag hade huvudvärk i början men den försvann efter lite sömn och mat. Jag satt bredvid ett kanadensiskt par som också skulle till Calgary och precis som jag var de lite oroliga för att vi bara skulle ha 40 min på oss i Ottawa för att byta flyg. De stoppade en flygvärdinna som berättade för oss att vi dessutom var tvungna att plocka upp vårat bagage och återinchecka det för att tullen skulle kunna kolla igenom det om de ville. Så sista delen av resan var vi duktigt nervösa alla tre.
Väl i Ottawa hamnade vi i en förbluffande lång kö för att kolla passen. Passinspektören skickade mig vidare till immigrationskontoret för att få arbetsvisumet. Väl där förklarar jag att jag ska med flyget 18:30. Tjänstemannen kollar på klockan och konstaterar med en bister min att den är 18:30 - det kommer bli svårt.
När jag går för att hämta mitt bagage visar det sig att skidorna har försvunnit och jag får fylla i en blankett. Jag blir också stoppad av en narkotikapolis med hund som söker igenom mitt handbagage. När jag till slut kommer ut ur ankomsthallen och till en air-Canada representant får jag veta att nästa flyg till Calgary går morgonen därpå och dessutom via Toronto. Jag kan välja mellan att spendera natten antingen på Ottawas flygplats eller på Torontos. I det ögonblicket var jag lagom munter, som ni kan tänka er. Vi lyckas i alla fall få iväg ett meddelande till Agnes som säger när jag kommer och att vi ska ses på hostelet som vi reserverat plats på i Calgary.
Jag väljer att flyga direkt till Toronto för att åtminstone skjuta upp flygplatssovandet en aning. Under resan ditt peppar jag mig lite och lyckas bli bättre till mods så jag bestämmer mig för att gå till incheckningen i Toronto för att se om det inte finns någon chans att komma med ett tidigare plan till Calgary, som jag vet skulle ta mig dit samma kväll. Jag hamnar hos en riktigt trevlig kvinna som glatt berättar att hon kan sätta mig på stand-by (ifall någon inte dyker upp) medan hon tjattrar och skämtar med kvinnan bredvid. Stand-by biljetter visste jag inte ens existerade, eftersom de i Ottawa inte hade berättat om den möjligheten.
I det största fallet av tur-i-oturen jag har upplevt kommer jag med planet som anländer bara 4 timmar senare än mitt ursprungliga plan och bara 2 timmar efter Agnes. Därefter åker jag till hostelet och väcker Agnes, som ni förstår, blir rejält glad av att se mig.
Sebastian
Därav namnet
Vi ska till Castle Mountain, vi hoppas på mycket vitt. Därav namnet.
Sebastian
Sen så kan man tolka in en hel del andra saker också...Det första jag tänkte när S gav sitt förslag till bloggen var att den var alldeles för kitschig och lät lite som om det var namnet på Barbies senaste hus...jag kunde till och med se honom stå och tindra med ögonen uppe på ett berg i ett sagoslott medan snön föll (han var naturligtvis fången och väntade på att jag skulle komma och rädda honom).
Sen förklarade S att "White" var ju i det här fallet synonymt med snö och "Castle" med en skidort .Man kan också se på det som en sagoresa eftersom det har varit lite av hans dröm att få genomföra den här resan. Plötsligt blev allting mycket mera logiskt.
Ett tag undrade jag varför han hade valt ett så kitschigt namn men nu förstod jag att han helt enkelt hade tänkt logiskt som vanligt och det hade bara råkat bli ett lite...sliskigt namn...men det är klart att det låter sliskigt om man associerar det med Barbie och infångade ungkarlar, så det är väl bara jag.
Agnes
(det har i efterhand kommit fram att han visst tyckte det var lite kul med kitschfaktorn...)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)