Slut

Hemma igen sedan en vecka. Varmt. Kompisar. Familj. Arbetslöshet.
- Men vi är jävligt peppade på Japan nästa säsong.


Tack för att ni läste och kommenterade.

Banff, och Sebastians födelsedag

Vi kom till Banff i tisdags kväll och kunde snabbt konstatera att staden är snäppet vassare än Blairmore. Affärer, caféer, vilda djur, vackra berg var man än tittar och kanske framförallt massa folk som rör sig på gatorna. Banff är helt enkelt allt som Blairmore inte var. Första morgonen när vi gick ut och skulle promenera ner till stan stod det ett par rådjur mitt i vägen. Igår morse såg vi 3-4 älgar (elk) utanför fönstret när vi skulle äta frukost. Vi gick ut för att ta lite bilder på dem och fick se runt 15 mer. Det verkar som att de ofta rör sig i flock till skillnad från våra älgar, är lite mindre och har annorlunda horn, så det finns en del skillnader. De har "moose" här också som ska vara betydligt större men någon sådan har vi inte sett än.
Planen var från början att hitta ett jobb här under de tre veckorna vi har kvar. Tyvärr kräver många arbetsgivare att man ska binda sig för hela sommaren så i stället jobbar vi som volontärer på ett hostel. Fyra timmar per dag så får vi boende värt 30 dollar och behöver bara betala maten.
Idag fyller jag år så vi tog ledigt från volontärandet och tog en rejäl sovmorgon. Efteråt åt vi en lugn och rejäl frukost. Sedan tog vi oss till Banffs övre varma källor. Spenderade två timmar omväxlande i 40 graders vatten och 5 grader luft - väldigt avslappnande. Toppade med gratis pasta sponsrad av en slags nationalparksorganisation. Jag antar att de har hittat ett sätt att nå ut till ungdomar med vad de nu har för budkskap. Avslutade med lite nachos och en öl hemma på rummet. Sammantaget en riktigt slapp och sjysst födelsedag.

Sebastian

Slutet. Och Början

Nu har Castle Mountain Resort stängt och idag reser de sista personerna i personalen ut ur lilla Crowsnest Pass och lämnar Blairmore.
Snart är det borta
Nu syns det inte mer.

Allt avslutades dagen efter stängning, måndag, med personalåkning och grillning samt en fem sex fat med öl. Även ett litet band hade anlitas dagen till ära. Bussen hem till Blairmore gick vid kring tio, så var det tänkt iaf, vi kom nog iväg först vid halv elva skulle jag tro. Anledningen; faktumet att det var så många som aldrig skulle få se varandra igen hade varit starkt bortglömt under dagen men kom nu ikapp. Inte helt oväntat blev det en hel del tårar och löften om kontakt.

Så igår packades de sista ägodelarna i rum 129 i Crowsnest Center, Blairmore. Många väskor blev det, som tur var kunde Spencers pappa som kom och hämtade Spencer, köra även oss till Calgary där bussen till Banff väntade. Tyvärr kunde han inte köra oss hela vägen eftersom vi kom i rusningstid och det skulle gå fortare för oss att ta pendeltåget till busstationen. Tyvärr var det ganska mycket rusning på tåget. Och vi hade, som redan nämnt, väldigt många väskor.

Efter att ha gått av en station alldeles för sent hamnade vi ute i någon förort. Väskorna staplades på hög och sedan vinkades en taxi in så fort som möjligt. Vi kom till busstationen i precis lagom tid och hann pusta ut lite innan det var dags att stiga på bussen.

Resan dit var i skymningstid och väldigt vacker. Nu bor vi på en höjd med underbar utsikt ut över snöklädda berg.

Agnes

Japanplaner och Glad Påsk i efterskott

Vi kan börja med att mina pjäxor är sönder. Mitt "retaining system" - dvs kabeln som stramar åt pjäxan ungefär där smalbenet går över i foten har gått av på ena pjäxan. Det hände för övrigt i ett ofrivilligt litet klipphopp med plattlandning. I "staden" vi bor i finns inga alpinaffärer och de i närheten (ca en timmes bilåkning) ville ha drygt 5000 för pjäxorna jag hade spanat in - ett par garmont endorphine. Jag visste att de fanns i calgary (2,5 h) för ungefär 3500 så jag och Spencer som jag bor och jobbar med bestämde oss för att åka dit. Efter en hel del fixande hade vi ledigt samma två dagar, skjuts dit och bil och bostad när vi väl kom till Calgary. Allt fint, vi skulle tom kunna åka till en skidort nära Calgary som heter Sunshine village och få känna på ett annat berg som omväxling under en dag.
Vi skulle få skjuts till Calgary med några andra som jobbar på Castle Mtn som skulle köra en Chris - en australiensisk skidjournalist till flygplatsen. Han hade gjort ett reportage på vårat berg och verkade för övrigt imponerad trots bara två vettiga liftar. Vi skulle åka i en av de minibussarna som vi normalt åker till och från berget i. Så vår resa började kvällen innan med att köra till en stad i närheten och möta upp de andra.
På kvällen pratade jag en del med Chris och här kommer anledningen till första delen av rubriken - det han berättade gjorde oss jävligt sugna på Japan nästa säsong. Hans favoritort heter Nozawa Onsen. Den har drygt 1000 fallhöjdsmeter och ungefär 25 liftar. Terrängen och snön ska vara riktigt bra och puderhetsen bara en bråkdel av den här. Dvs, man kan åka ospårat även några dagar efter snöfall. Onsen står för övrigt för de 13 allmänna varma källorna som finns i byn och som alla är gratis att använda. Byn ska vara väldigt typisk japansk till skillnad från hur skidorter brukar vara. När vi gjorde mer efterforskningar upptäckte vi att ett säsongspass för 6 dagar/vecka kostar 1500 kr och ett fullt kostar ca 3000. Mat och boende ska inte vara speciellt dyrt och med flygresor för ungefär 8000 känns det som att det är där vi hamnar nästa säsong om inget väldigt oförutsett inträffar.
Tillbaka till resan. Jag sov i ett alldeles för kallt rum men i en skön säng och morgonen efter åkte vi till Calgary i en knökfull minibus. Väl där spenderade jag och Spencer ungefär 3 timmar i affären där jag skulle köpa pjäxorna. Alla jag prövade tycktes ge mig ont någonstans eller så domnade mina fötter av efter 15 minuter. Till slut köper jag pjäxorna som gör minst ont efter att expediten har förklarat deras återlämningspolicy - fritt fram att pröva pjäxorna några dagar eller tom en vecka. Alla pengarna tillbaka så länge de ser okej ut - annars ett litet avdrag. Så jag tänker att jag åtminstone kan ge dem en chans och morgonen efter åker vi till Sunshine. Systemet var ganska intressant men snön dålig och pjäxorna ännu värre. Jag kunde inte ens åka ett helt åk innan de gjorde ont. Det var bara att ha de uppknäppta så mycket som möjligt och försöka stå ut till dagens slut. Samma kväll lämnade jag tillbaka dem och fick alla pengarna tillbaka. Senare åkte vi tillbaka Blairmore och de senaste dagarna med riktigt bra snö har jag åkt med ena pjäxan lös och den andra knäppt. Självklart ganska riskabelt men det har fungerat förvånansvärt bra.
Vi jobbade hela påsken men på lördagen åt vi svenskar en riktigt fin påskmiddag komplett med äggmålning och sillen från Ikea - nästan som hemma. Hur var firandet i Runtuna mamma, pappa och Natalie? Kändes det ovant att inte ha det vanliga firandet för mig i kombination? Fick ni någon tårta med marsipankyckligar i alla fall?

Sebastian

Vår. Och djur

Det verkar som om våren har kommit hit. Inte bra. Fast det kom lite snö för några dagar sen. För några dagar sen tog jag också av mig mitt stöd för knäet permanent. För två dagar sen ramlade jag när jag skulle in i bussen på morgonen...så nu är det på igen. Men jag är nästan van nu, det var en besvikelse första timmen efter att det var på igen men vad kan man göra?

S var i Calgary och Sun Shine i tisdags och onsdags. I Calgary finns det ett IKEA. S kom hem med Ballerina- och Singoallakakor, Marabouchoklad samt sill. Så det blir en påsk i alla fall. Erik, den tredje svensken här och vi ska äta påskmiddag...jag Undrar hur det kommer gå eftersom alla jobbar på Påskafton...Jag saknar påskris lite också, vi brukar ha ett stort på golvet och det är alltid så härligt när det slår ut små blad på det. Fast om jag inte mins fel så har någon av mina föräldrar alltid fått en tidig hösnuva av det.

För några dagar sedan rapporterades det på i våran liftradio att all personal som bodde på berget skulle se upp eftersom det någon eller några hade sett en "cougar" vandra runt personalboendet. Jag visste inte riktigt vad det var och i hopp om en tvättbjörn men med insikten att det måste vara något farligt såg jag bara en enorm tvättbjörn med jätteklor och vassa tänder framför mig. Tillslut var jag tvungen att fråga någon för jag vet att det inte finns jättetvättbjörnar. Det visade sig att det var en puma! En enorm gul puma...då gick jag in. Visst skulle det vara kul att se men det skulle nog vara det sista. Det var dock några som gick direkt bort till boendet eftersom de hade sina husdjur utomhus. Inga husdjur kom till skada den dagen.

Alla husdjur på berget är riktigt härliga att ha att göra med. Det är alltid någon hund som har gjort sig fri och springer runt och vill bli klappad...Favoriterna är nog lavinhundarna som åker lift. Om man har tur kan man få en Golden i knäet när man jobbar på toppen av Huckleberryliften. Sen finns "Caca Ve" också. Det är Stephans hund, båda kommer från Quebec. Jag har ingen aning om vad hundens namn betyder (och det stavas antagligen inte så heller). Caca Ve är väldigt liten och brukar tillbringa dagen på sin husses axlar vart han än går. Har man tur kan hon hoppas över till ens axlar...det krävs oftast att man äter något för att det ska ske.

På tal om djur så har jag också fått höra att det ska finnas vilda kalkoner här...Stora som "tre ihopbuntade katter" springer de omkring i flock om femtio och är dessutom jättefula. Det låter helt surrealistiskt.

Det var allt för nu!

Agnes

P.S. Sandra! kolla din why_londonmail. D.S.

Nya erfarenheter (eller kapitalistbyråkrati)

För några dagar sedan började snön komma igen. I tisdags, efter ett dygns snöande skulle S och jag få de alldeles första spåren på hela berget. Jag skulle också uppleva riktigt puder för första gången.

På toppen hade South Run, som den heter, pistats precis innan snön föll och med allt nytt puder såg det väldigt jämt och lättåkt ut, vilket det visade sig att det inte var.Jag åker på...någonting och när jag faller dras min skida runt utan att lösas ut och vrider runt mitt knä som inte alls var beredd på det (i efterhand tänker jag på historien om Pekka som var ute och cyklade när vägen svängde men inte han).

När jag till slut stannar gör det himla ont i knät så tillslut får S åka efter Pro Patrol som efter ett tag kom och hämtade ned mig i en släde. Jag packades in i sovsäck, filt och pressenning och sedan bar det av (på vägen ned tänkte jag på Johannes och hur ont han måste haft när han ramlade och bröt allt möjligt). Väl nere får jag svara på massa frågor, bl a på hur bra jag är på att åka skidor (ni kan tänka er hur bra jag kände mig). Jag får också en påse snö på knät samt ett enormt stöd som spjälade upp hela benet. Väldigt skönt. Efter ett tag kommer vår chef in och undrar vad som egentligen har hänt, vi det här laget hade hon fått höra historier om att mitt knä var ur led och att vristen var bruten och att jag hade ramat på ett helt annat ställe...nyheter färdas snabbt på berget.

Igår skjutsade Trevor S och mig till sjukhuset eftersom min först tilltänkta chaufför försvann till T- baren i tisdags. Väl inne på akuten säger receptionisten att jag borde besöka deras drop in mottagning nere i stan på torsdagen eftersom det bara skulle kosta 30 dollar istället för 380 dollar i sjukhusavgift och läkaravgiften på 100. Det lät väldigt bra. För bra. Idag när vi kommer in dit tar doktorerna inte emot fler nya patienter eftersom de redan har för många skrivna hos sig. Tillbaka till akuten.

Inne på akuten är det inte helt oväntat massor av frågor att svara på och tillslut få jag träffa en sköterska som mäter blodtryck, feber och syremättnad på mig. Hon förklarar också att doktorn kommer om några minuter han är på drop in mottagningen just nu (!) Alltså, man kan inte boka tid hos en läkare men det går jättebra om man betalar 380 dollar på akutmottagningen och får träffa precis samma läkare. Dessutom tar läkaren 100 dollar för själva undersökningen. Hur kan man ha kommit fram till att det är ett bra system?

I vilket fall var läkaren, när han väl kom, väldigt trevlig och bra. Han kunde konstatera att inget var brutet, avdraget eller sprucket. Precis vad jag ville höra. För säkerheten skull röntgades jag också, något jag aldrig har gjort innan. Jag fick också åka rullstol överallt, första gången det med. Att räcka över väldigt många 20- dollar sedlar till en läkare i ett mottagningsrum var också nytt och kändes ganska konstigt, som om jag mutade honom eller något. I Kanada kan man inte få ut större sedlar än 20 dollar i bankomaterna.

Som det ser ur nu ska jag äta smärtstillande dygnet runt för att påskynda läkningen, jag som precis hade slutat med det för tungan...Förhoppningsvis ska jag kunna gå utan stödet om ca tio dagar. Det typiska med allt det här är att jag precis skulle gå ned på deltid för att kunna åka mer skidor. Jag håller dock skenet uppe så gott det går och S pysslar om mig ordentligt. Nu ska jag bara lista ut hur man får pengar tillbaka av försäkringsbolaget.

Agnes

Solsken

Vår vistelse här började med ungefär en månad där det snöade mer eller mindre varje dag. Vi såg knappt solen men hade fantastisk åkning. Nu har det vänt och vi har haft strålande sol snart en vecka. Jag börjar få en google-bränna, offpisten är kass och pisterna är som smör framåt eftermiddagen.
Agnes åkte upp med den röda liften med mest riktigt svår åkning igår för första gången, även om hon valde en av de få blå på nervägen. Hon skaffade också äntligen en tungpiercing förra veckan efter att ha pratat om det i något år. Läkningen går bra och hon äter fast föda igen sedan några dagar.
Vi var och badade i veckan också. De har ett litet badhus i en närliggande stad med bara en bassäng och en varmvattenspool. Inte ens en bastu till min stora besvikelse. De hade dock kompenserat något genom att ha ett antal minikajaker som man kunde pröva på. Det fanns även en tränare som lärde ut en del manövrar i stil med att ta sig ur kajaken efter att den kapsejsat (användbart) och undvika kapsejsning genom att vända den till rätta igen (så långt kom jag inte).
Vi har också motsvarigheten till sportlov vilket innebär att hela veckan har varit nästan som en helg - ganska tröttsamt, man hade vant sig vid att bara behöva skicka upp en femtedel av stolarna med folk i under veckorna. Jag längtar efter att besöka lite andra skidorter i närheten, än så länge har jag inte hittat nån med bil, men med lite tur kan jag rapportera om någon annan del av Kanada i nästa inlägg.
Sebastian

Ja, S avslöjade min nyhet där. Jag har ett hål i tungan. Med en metallstång i. Om jag någonsin tar ut den så kommer jag aldrig göra om det igen, så mycket kan jag säga. Allt gick dock väldigt fort och killen som utförde ingreppet var väldigt trevlig och trygghetsingivande.

Hela proceduren går till så att man först sköljer tungan med lite munvatten, sen markeras in- och utgången för sticket. Efter det får man sticka ut tungan ordentligt så att den kan torkas av och gripas tag i med en tång. Det är det som gör ont. Sen andas man tre djupa andetag och under det tredje känner man något konstigt i tungan.

Jag har fortfarande lite svårt att förstå att jag faktiskt har gjort det nu. Det var nära på att det inte blev något tredje andetag för mig eftersom jag visste vad som skulle hända under det. Rent instinktivt ville jag håll andan. Men nu är det gjort och jag blev påmind var fjärde timme första veckan eftersom jag skulle äta värktabletter dygnet runt. Det hjälpte mot svullnad och uppenbarligen mot smärta (mina njurar och lever har arbetat på högvarv).

S har egentligen skrivit om allt som finns att skriva om men nu vet ni lite mer om proceduren för att ta hål i tungan. För tillfället kan jag äta nästan allt, morot har jag inte testat än...Piercingkillen sa att jag skulle komma förbi om jag ville det så att kan kunde skratta åt mig. Det kommer ta ett tag innan jag vågar det.
Agnes