Resan, den helvetiska resan hit. 2

Där satt jag på en bänk reserverad för handikappade och försökte läsa samtidigt som jag väntade på information om min flight, just då hade jag ingen gate att gå till. Tillslut kom det upp, trettio minuter innan boarding stod det att jag skulle gå till gate 37. Enkelt, bara att börja gå. 20 minuters gående för att vara exakt...Överallt fanns det skyltar som pekade vart jag skulle gå...gå gå gå. På en stod det att det skulle ta 20 minuter att ta sig dit. Då började jag springa och tillslut kunde jag se "Gate 37". Då lossnade min skosula. Hela sulan förutom lite längst framme vid tån hängde och liksom hånade mig. "Jaha, jag kanske kan fråga flygpersonalen om de har något som kan hålla ihop det", tänkte jag och frågade en man vid incheckningen som först bara skrattade åt mig och undrade var jag hade gjort med den. Då kom jag på att jag kunde knyta ihop stöveln med kameraremmen. Det fick duga.
Flygresan gick väldigt bra, maten var överraskande god och jag kunde titta på Simpsons the movie, planeth earth och många andra högkvalitativa program. Strax innan landning frågar jag en flygvärdinna om jag ska visa mina immigrationspapper direkt i Toronto. Jag får då veta att jag inte bara ska visa alla mina papper utan också checka ut och in mitt bagage igen. Fan...som det såg ut då hade jag bara en och en halv timme på mig eftersom planet var försenat.
Efter landningen kom jag ganska fort igenom passkontrollen och kunde också efter många om och men få ut ett arbetsvisum. Drygfan till tjänsteman menade att jag kanske bara skulle vara med min pojkvän i Kanada eftersom jag inte hade ett arbetsavtal med mig. I vilket fall fortsätter jag därefter mot bagaget och inser att nu har hela skosulan lossnat. På en sula checkar jag ut och in mitt bagage och skyndar sedan mot min gate. Då springer jag vilse...
Tillslut, med hjärtat i halsgropen kommer jag till den sista kontrollen och får då vänta på en man i rullstol som ensam utan att hålla sig i ska gå genom metalldetektorn...så sur jag var då. Mannen lyckades med det omöjliga men ramlade ihop på andra sidan, jag var då redo att klättra över honom för att hinna. Lyckligtvis behövs inte det och när jag kommer fram till gaten och ska gå på säger damen bakom disken att "By the way, your frend didn´t make his Ottawa conection. He will meet you at your hotel in Calgary. Do you recognize that, miss?" Vid det laget var jag ganska borta. Damen skriver ut ett kryptiskt meddelande från S och säger att jag kan klura på det på planet.
Zombieagnes boardar sedan och sover hela flygningen igenom. Vid ett tillfälle vaknar jag med ett ryck och tror mig då ha löst meddelandet. Det hade jag inte men jag hade i alla fall adressen till hostlet.
Efter landningen hämtar jag ut mitt bagage, sätter mig i en taxi, tänker att det får kosta vad det kosta vill och därefter är allt ganska dimmigt. Taxichauffören frågar lite om varför jag är här, han frågar också om jag vet var mitt hostel ligger för det gör inte han. På något vis hittar han i alla fall. Jag har inga problem att checka in utan S som gjorde bokningen och får sova i ett flickrum istället för det tidigare bokade mixrummet. Innan jag somnar känner jag att jag mår ganska illa och undrar lite vad S gör just nu. Jag tänker att när jag vaknar imorgon kommer allt vara bra.
Någon timme efter att jag har somnat kommer en av de andra som också sover i rummet in. Precis innan jag ska säga att hon kan tända ser jag att det är S. Jag orkar inte säga något utan bara ställer mig upp och kramar honom.

Agnes